Den gångna veckan var fylld av pressvisningar – och ett intressant seminarium, internationella färgdagen, dit vår ad Anette och jag begav oss med anteckningsblocket i högsta hugg; det skulle ju handla om ”colour spotting”, vilket intresserar oss två. Ni tittar väl på Anettes (färg)paletter i tidningen? Anette gillar alla färger – men kanske mest gröna nyanser – och lägger ner mycket arbete på sina ”färg-jakter”. Jag är den mer svart-vita typen, men ständigt på jakt efter varför vissa färger blir mer tendensiösa (ett mer beskrivande ord för trend är just tendens) som det faktum att rött alltid finns med i bilden under kristider.
Nåja; både Anette och jag fick oss väl till livs under färgdagen. Redan under inledningen av Lena Anderson (från Svenskt Färgcentrum) varseblev vi en ovanligt rolig colour spotting: Lena hade tittat på hur olika logotyper bytt färg och studerat dagstidningsannonser och kom så fram till att violett och fuchsiarosa är årets färger – även ett av SL:s månadskort är lila! – som av en händelse hade flera damer i publiken något lila på sig, och konferenciern Ewa Kumlin (tillika vd för Svensk Form) hade chockrosa strumpor. Minsann, konstaterade Ewa, var lila ”styvmorsfärgen” då hon var ung – det var ingen färg för unga människor.
Inte helt fel: under 1800-talet var lila den färg som ”bröt sorg” vid bröllop, då bytte änkor från svart till lila. Den nyans av lila som heter purpur var också prästerskapets ”högreståndsfärg” under mörka medeltiden – det lär ha att göra med att just purpur var en färg ”för gudarna” under faraonernas tid; färgämnet (som utvanns ur särskilda snäckor) var dyrbart och ingenting vanliga dödliga hade råd med. (Märkligt nog är det inte förrän på 1970-talet som lila blev begärligt för alla: då var samtliga nyanser från rödbeta till viol mycket mode, gärna i kombination med gult.)
I den lilla guidepamfletten från SDC Colour Experience, som fanns fanns på plats, där färgernas symbolik förklaras, står det: ”Are you a dreamer, hate responsibility and have high, perhaps unobtainable standards and goals? Yes? – then you are likely to express a preference for shades of purple and violet. You may also also be sensitive, display great taste and appreciate music and the arts. On the downside, you have a tendency to be temperamental.” (Där konstaterades även, trots att lila anses alstra energi, så är det en omöjlig färg i inredningar!)
Ingen dålig början, eller hur?
(Bilden ovan är en faksimil ur boken om Mariano Fortuny, med hans plisserade sidentyger, som fortfarande finns i (riktiga) vintagekläder från 1950-talet – om man shoppar på Christies auktioner.)
Allt som allt lyssnade vi på åtta föredrag. Jag tänker bara delge er kontentan av hälften eftersom de mer definitivt hade med colour spotting och trender/tendenser att skaffa.
De sedan 20 år Tokyo-baserade arkitekterna Astrid Klein och Mark Dytham (uttala det läspande ”dissam”) visade hur de mycket framgångsrikt färgsatt ett gäng kontor och byggnader efter devisen ”colour is free – use it!” (Kolla: www.klein-dytham.com) Båda är utbildade på RCA, Royal College of Art i London, en skola som fostrat även andra färgstarka personligheter som Mary Quant och Ossie Clark. Mark bar en skjorta med orange klotterslingmönster; Astrid hade en lila T-shirt (under en svart tröja) till purpurfärgade sidenblanka byxor; det skickade ut fina Swingin’ London-signaler. Grönt var/är färgen de haft störst framgång med, hur positivt som helst: Anette och jag blev förtjusta när de visade ett vilorum i en av sina inredningar där man kunde ligga på en gräsgrön, mjuk matta. Den vill vi ha på vårt kontor!
Grönt – enligt färgsymboliken – är: ”Resistant to change – characterised by constancy and perseverance.” Tänk: ligga under trädens gröna bladverk. Betänk: att grönt sägs vara den idealiska färgen i sovrum.
Den sympatiske finske arkitekten Vesa Honkonen – som i samarbete med den engelska arkitekten Steven Holl ritat den fantastiska modernamuseibyggnaden Kiasma i Helsingfors – konstaterade att förhållandet till färg är absolut känslomässigt, och det går att associera även till musik. Och ljusspel, som det där när solen lyser ner mellan lövträd på en grusgång. Inte blev det sämre av att Vesa hänvisade till den kinesiske Zen-filosofen Lao Tse: ”Different shades painted on darkness.” Det blev ren poesi när han som avslutning gav ett musikaliskt smakprov av hur pianisten Glenn Gould tolkar Bach.
Nästan bryskt förflyttades vi därifrån till den danska konstnären & arkitekten Christina Prips färganalys: i Stanley Kubriks futuristiska film 2001, en rymdodyssé står rött och rosatonat ljus för ett visst lugn, men när ljuset tonar mot blått – iskallt så som från ljusrör – förmedlar det osäkerhet och rädsla. (Märkligt: filmen är gjord på 60-talet, samma period då man dansade på disco i flimrande blåljus. Ska man tyda det som ”dancing on the edge of danger”?)
Tillbaka till verkligheten: Lea Kumpulainen, range strategist på Ikea, berättade för oss hur färgtänk fungerar i Ikeas sortiment. Självklart måste vi då förstå att både färgsättning och sortiment planeras tre år innan det når marknanden jorden runt: det går liksom inte att ta hänsyn till individuell eller lokal smak, man får snarare ”gardera med kryss” mera allmängiltigt. Men lite inside information fick vi ändå ta del av, fast den generella tesen var: ”We have to focus on similarities instead of differences.”
Vitt, som i laserat vitt och målade trämöbler, signalerar lågpris i östblocket; i USA och Hongkong är vitt (som vita överdrag på soffor) något som alltför lätt blir smutsigt.
Trävitt, alltså det där svenska blonda, är lika med fattigt i Europas östblock – men det går väldigt bra i Skandinavien.
Mörkt trä och kombinationen svart/brunt är lite halvokej i Italien och USA, men bara efter mix & match-principen och bara i ett rum i taget.
Gult – som i den gamla tesen ”gult är fult” – är en absolut no no, det fungerar i katalogen eftersom det säljer in andra färger, men gult som enskild färg går bara hem i franska köksinredningar.
Orange, typ apelsin- eller Hermèsorange, är helt OK i Italien och Holland – ”där man förstår starka färginslag”. Orange, den mer bruna och mörkare nyansen, säljer bra i barnfamiljer. (Kan det ha att göra med fläckar? Dvs att fläckar typ spagetti-med-tomatsås syns mindre?)
Klarrött, den där Ikea-röda som funnits sedan 30 år, i allt från slickepottar till köksstolar och plastbaljor, är säker i just enstaka föremål. Mörkare rött, typ paprika, är svårsålt.
Rödtoner som går mot rödbeta och purpur är OK i köksinredningar. Lila är OK just nu, främst i textilier och särskilt i England och Frankrike. (Minsann: de är här-och-nu modemedvetna!)
Blått, som gjorde stor entré på 80-talet, är riktigt knepigt; fungerar i enstaka möbler, typ lantlig köksstol, eller i klädsel på soffor. (Det där måste vi göra något åt, eller hur, för nog har vi lärt oss att blått är svensk älsklingsfärg.)
Klargrönt, alltså som i gröna blad och äpplen, är bra för tableware – som accent – men absolut inte i möbler. Övrig grönskala: än en gång helt OK för köksinredningar.
Svartvitt, i kombination, hör ihop med möbler i mer traditionella stilar, och är det ”vi kan leva på” säger Lea med viss emfas. (Illustration var vitmålade trämöbler, som bästsäljaren bokhyllan Billy och Lack-sortimentet, som uppenbarligen funkar bra som accenter i svart.) Framtidsvisionen, inom ett treårsperspektiv då, handlade inte om färger utan storlek – framför allt prismässigt. Typ inte alltför stora bäddsoffor i Ryssland men till ett bra pris.
Under rubriken ”what are colour trends for” talade Justine Fox från Global Color Research, som också publicerar tidningen Mix Interior Book säsongsvis. Effektivt till tusen: här fick vi lära oss hur det går till att ”koka ihop” tendenser i ämnet färger. För: egentligen handlar det inte om att hitta på nya färgtrender utan alternativa sätt att presentera dem. Alltså samlar man ihop en grupp proffs – arkitekter, inredare, textilare, kockar, designer – och pratar ihop sig om vilka trendspaningar de har. Nothing fancy at all: vi influeras ju alla av vad som pågår i världen här och nu. Två år senare presenterar man sin färgkarta, med inspirerande och associationsrika bilder. Och säljer den till behövande, främst arkitektbyråer, inredare, varuhuskedjor. ”It’s all about a quick fix”, säger Justine med den där oefterhärmliga engelska accenten som åtminstone för min del gör att jag köper argumentet. Andemeningen är förstås att göra det lätt för kunden (arkitekten, inredaren osv) som behöver en snabbresumé över vad som gäller. ”Forewarned is forearmed.” Dvs, den som är förvarnad är beväpnad på förhand. Sedan visade hon i rasande fart vilka färger som GCR ”förhandsvarnat om” just för 2009/2010: där fanns inte ett spår av violett, men en björnbärsnyans, och flera nyanser beige samt en grafitgrå plus svart, vitt och en läppstiftsrödrosa. Lika raskt konstaterade hon att den s k Mondrian-färgskalan (med spektrumfärgerna blått, rött, gult mot svart och vitt) är hållbar och på gång; skiffergrått och metallblanka guld- och koppartoner är också på gång (fin vink om ytor och strukturers betydelse, dvs blankt blingbling och matt som filt); inemellan gjorde sig också en viss rökgrå, terrakotta och signalrött påmind.
Näst sist men inte minst framträdde avsändaren (arrangören) för färgdagen, Tomas Hård, vd för NCS, det 30-årsjubilerande National Color System. Det svenska företaget som alltså kom på det här med färgkoderna, eller ska vi säga regnbågsskalan som nu finns i ungefär tio (10) miljoner nyanser som i stort sett ”alla” utgår från. Vare sig det gäller att måla huset eller köket eller vad-som-helst i en specifik kulör. Systemet är förvisso internationellt. Nästa stora utmaning är att vi på exempelvis inredningsmagasinen kan återge färgerna i våra tryckta tidningar i exakt samma nyanser som NCS-skalorna. Hur kaxigt som helst påstods det att det bara är fråga om några månader. (Behöver jag tillägga att Anette, ELLE Interiörs art director, blev stum av glädje. Själv tänker jag förstås på svärta: som också har sina otroligt intressanta nyansskillnader.)
Så till sist kom Latika Khosla upp på scenen iklädd en pistagegrön tunika, ovanpå svarta byxor. Vilket i sig var ett statement, skulle det visa sig. Hon är chef på den indiska trendbyrån Freedom Tree Design (www.freedomtredesign.com) som utarbetat grafiska, färgkoordinerade profiler för flera lokala indiska varumärken. Att flera ”uråldriga” tillverkare, i exempelvis Indien, behöver uppdatera sina förpackningar och etiketter för att passa det globala formspråket som sekundsnabbt ska locka in köpare/kunder över internet, är knappast en nyhet utan en självklarhet. Inte heller var det en nyhet – i alla fall inte för oldtimers som jag – att den uppdateringen måste handla om att para ihop tradition med samtid.
Latika Khoslas ytterst väsentliga inlägg bestod i påståendet: ”Oldest is in its infancy.” Uttrycket finns även i svenskan: ”Äldst är inte gammal.” Det är inte ett dugg mossigt. Det är klokt, fyllt med insikt. Jag tänker också på mitt favorituttryck: ”Bara den som kan sin historia kan förstå sin samtid och framtid.” (Jag har kallat till appell om vem som påstod det men ännu inte fått svar.) Latika Khoslas fortsatte att förklara det som är så självklart: hon visade en bild av familjen Jetson (tecknad serie på TV; gick samtidigt som Familjen Flinta) och sade hur cool som helst att ”vi fantiserar, men vi är inte ens i närheten”. (Tillbaka till gå: 60-tal och Kubriks film 2001, dvs framtidsvisionerna är fortfarande ganska gamla.) Så: analysera eller mörka? Strunt i analysera, glöm mörka, tänk framåt och tänk positivt. Och: googla sedan ord som historia och tradition. Inemellan kanske ni kommer att få träffar på att Indiens rosa är samma chockrosa som färgen på de strumpor Ewa Kumlins hade på färgdagen – give and take att det blir lite fel nyans på skärmen …
Sammanfattningen skulle kunna vara ”underskatta aldrig historien”. Och därmed en viss typ av colour spotting. Det finns fortfarande en framtid för Hermès-orange och själva Hermès; en viss nyans av brunt kommer fortfarande att tillhöra vissa väskor och Louis Vuitton; indigoblått och Levi’s jeans är fortfarande lika relevant som ostindiskt porslin med blödande blå mönster; falurött finns på färgkartan så länge svenska röda stugor fortlever i landskapet … och så vidare.
När Anette och jag hade insupit allt detta fick vi (och alla andra deltagare i seminariet) som ett slags vederkvickande avslutning uppiggande vodkadrinkar i flera olika färger – den första som serverades var blodröd.
Rött är blodets färg. Rött är symbolen för både liv och död.
Gult var i det imperialistiska Kina den symboliska färgen för absolut makt. Visuellt är gult också synonymt med guld och solen.
Blått står för respekt. I motsats till svart står blått för auktoritet. ”Blå människor” är omsorgsfulla, hjälpsamma och intuitiva. Blått är också hoppets färg.
Svart är numera traditionellt sorgens färg. Men före kristendomens intåg var svart rebellens färg. Svart är enligt färgkoden alla andra färger sammanslaget, därmed både negativt och positivt. Det negativa är rädsla, det positiva är säkerhet. Svart är både kyrkans och affärsvärldens basfärg, som andas respekt men dubbelbottnat förtroende. Inom indisk och indiansk kultur finns inte svart.
Grått är diplomatins svurna färgkod: tänk efter, tala sedan. Grått är kontroll och vila.
Vitt är sorgens och maktens renaste nyans, symboliken kommer från det antika Rom och Kina. Vitt står också för purism, framför allt inom kristendomen. Mytologisk står vitt för helhet, symboliskt sett är det bakgrunden till allt annat – som trohet och trovisshet.
På återseende, hälsar Lotta