Alldeles i början när jag skulle skriva de här blogginläggen vet jag att jag berättade att jag är stor konsument av modeböcker; att jag konsumerar den sortens litteratur som andra äter godis var väl vad jag ville påstå. Över huvud taget läser jag mycket. Jag har nästan alltid minst tre böcker på gång. En är lättviktig och lättläst, det kan vara en roman eller en biografi men är sällan en deckare; en handlar på ett eller annat sätt om design eller mode och läses portionsvis, därför att jag behöver tänka efter; den tredje boken kan vara tung och komplicerad och kan också läsas över lång tid.
Väldigt många av de böcker jag läser passar inte alltid in på boksidan i tidningen. Men jag har nu bestämt mig för att de kan passa här på bloggen. Det kanske är så att det är mitt läsande som gör att jag kan få igång en konversation på min blogg?
Ni vet förstås att regeln med hårda paket till jul är att man ska ge bort böcker man själv tycker om till människor man tycker om.
Nu i veckan kommer boken Sighsten ut i handeln. Det är pocketutgåvan (från Natur & Kultur) av boken om Sighsten Herrgård som skrevs tillsammans med Carl Otto Werkelid 1987/88 i anledning av att Sighsten ”gav aids ett ansikte i Sverige”. Att jag rekommenderar den här boken – vilket jag gör – är kanske något av nepotism. Det struntar jag i just nu eftersom den också behandlar ett mycket viktigare ämne än det att Sighsten Herrgård var en av mina allra bästa vänner. Sighsten dog i aids. Hur många som årligen dör i aids, eller som befinner sig i riskzonen därför att de är hiv-smittade, vet jag inte exakt – de senaste siffrorna från 2007 säger att 71 fall av aids rapporterats, vilket ska vara det högsta antalet sedan 1996; idag sägs ca 5000 personer leva med hiv i Sverige. Jag vet att aids fortfarande är en fruktansvärt destruktiv sjukdom som påverkar våra liv. Vi är oerhört många som har ”en Sighsten” – en kär vän eller en anhörig – i vår närhet, precis på samma vis som vi har vänner, bekanta och släktingar som kommer att dö i cancer. Men aids är lömskare än cancer. Ämnet är alltså fortfarande angeläget – och lika obekvämt som döden.
Det finns även en annan anledning att läsa boken: att den i allmänhet handlar om designern och unisexoverallens ”upptäckare”. Sighsten Herrgård var inte vem-som-helst; han satte faktiskt ”svensk modedesign” på världskartan. Sådant är viktigt att minnas – också.
Foto: Niklas Palmklint
Döda vita män, som nära nog alltid brittiskt välklädde Johan Hakelius skrivit är en väldigt rolig bok (från Atlantis) som jag också valde ut bland mina julklappsförslag i senaste numret av Elle Interiör. Två anledningar till att jag varmt rekommenderar Döda vita män är att den är så underhållande att jag skrattade högt (alldeles för mig själv) när jag läste den; sådana böcker är rena vitamininjektionen. Det andra skälet att läsa Döda vita män är ämnet, så kallad anglomani. Johan Hakelius är nära nog besatt av allt engelskt – vilket gav god anledning att skriva den här boken. Utifrån en helt underbar tankeslinga, hur 14 olika döda vita engelsmäns öden och äventyr kan sammanflätas, kommer 14 historier som är både märkliga och underhållande. Sättet att berätta känns också engelskt, i alla fall för den som är bekant med författare som Evelyn Waugh (han som skrev BridesheadRevisited, som blev underbara tv-serien En förlorad värld); Johan Hakelius äger förmågan att berätta en god historia med samma lätthet och underfundiga humor. Jag tycker så mycket om Döda vita män att jag kommer att ge boken i julklapp till många vänner! Om Sighsten Herrgård hade levt hade han fått den: vi delade läsintresset och diskuterade ingående vad vi läste – jag saknar verkligen de roliga diskussioner vi kunde ha haft just utifrån Döda vita män, om exempelvis den oefterhärmlige Stephen Tennant.
Tårtgeneralen, skriven av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson (Albert Bonniers Förlag) är en fullkomligt sanslös roman om Hasse P som blev så upprörd när Köping (som Filip Hammar kommer från) 1984 blev utnämnd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i tv-programmet Rekordmagazinet. Då satte Hasse P igång projektet världens längsta smörgåstårta – och kom in i Guinness rekordbok. Men det som gjorde Köping mindre tråkigt var onekligen Hasse P själv, fast det gick åt helvete för honom efter tårtan. Att det finns ett sanningsunderlag gör verkligen inte boken sämre; det bevisar snarare att verkligheten överträffar dikten.
Min favoritbokhandel är Amazon: där handlar jag nära nog alla modeböcker jag läser. Minst en gång i veckan kollar jag om det kommit något nytt, och lika ofta påminner mig Amazon att det kommit in böcker som jag kan tänkas vara road av. Bland mina senaste köp är lilla slanka The House Dress, som handlar om den så kallade hemmaklänningen – den där enkla framknäppta, kort- eller långärmade klänningen som i Sverige benämndes ”städrock”. Den blev populär i slutet av 40-talet och har gjort ganska ”erotisk” karriär i en mängd efterkrigsfilmer i Italien. Sophia Loren bar den framgångsrikt i Ettore Scolas film En alldelessärskild dag 1977 och Diane von Fürstenberg gjorde den till mode som the wrap dress, omlottklänningen, 1976. Klar underhållning för modefreaks.