Igår kväll började man ”sjunga upp sig” inför den stundande möbelmässan nästa vecka.
På Arkitekturmuseet delades det ut designpris: DesigNu är ett designpris som tillkommit på initiativ från Föreningen Formmuseets Vänner. Enligt prisutdelaren, ”designprinsessan” Christina, Fru Magnusson, som tidigare varit ordförande i föreningen, har föreningen ”funnits i evigheter och i typ 500 år” velat inrätta ett designmuseum i Stockholm.
Varför det aldrig blir så är ett mysterium som någon av landets alerta kvinnliga deckarförfattare kanske kan lösa? När föreningen startades 1989 satt Helena Dahlbäck Lutteman och Bengt Juhlin i styrelsen: hon lobbade då ivrigt i korridorerna för att få in nutida design i Nationalmuseums samlingar, något som familjen Juhlin stödde genom att skänka pengar till inköp av konsthantverk. Så blev Helena chef på Röhsska i Göteborg, vilket var kanonbra för där fick den nutida designen plats i montrarna och i nutida design inräknades även mode. En senare museichef, Elsebeth Welander-Berggren, såg till att den nutida designen och kläderna hamnade i permanenta montrar. Detta betyder att det finns ett ”designmuseum” i Göteborg.
Inemellan fick Nationalmuseum en egen avdelning med nutidsdesign, men en avdelning är förstås inte detsamma som ett eget museum …
DesigNu-priset gick till en av de mest sympatiska & duktiga grafiska formgivare jag vet: Björn Kusoffsky, på DesignLab Stockholm, som gjort den grafiska profilen för Konstbiennalen i Venedig. Skitsvårt uppdrag, som Björn löst snyggt och flyhänt genom att leka med symbolerna på världens alla flaggor. Kolla på
Formmuseums sajt.
Björn gillar 70-tal råkar jag veta. Vi brukar prata om att relansera 70-talet, men av olika anledningar får vi aldrig tid för det. Att 70-talet kommer att ”ligga i luften” på möbelmässan är jag ganska säker på: det har synts en del urblekt denim på modets catwalkscener vilket brukar vara en bra signal för vad som ska hända i inredningsvärlden …
I veckan som just gick var jag i Paris för att umgås med min syster (som fyllde jämnt, som det brukar uttryckas), äta & dricka gott & vara kulturell. På sätt och vis kan jag säga att besöket gick i båda fåfängans och slitstyrkans tecken.
Det började egentligen redan kvällen innan Paris-resan med att jag såg programmet
Tyget – en slitstark historia på SVT2: en dokumentär gjord av Helén Elmquist som visade sig vara kulturell underhållning på högsta nivå! Det ska sägas att programmet gick på ”bästa sändningstid”, kl 20.00, under vinjetten
K Special – men på andra kanaler gick samtidigt
På Spåret,
Let’s Dance och
CSI – vilket framstod som oerhört orättvist mot ett kunskapsberikande program, som alltså även var underhållande. Jag ville bara ha mer – mer om textilpersonligheter som Astrid Sampe, Inez Svensson och Wanja Djanaieff, men insåg att den här typen av kulturprogram väldigt ofta ställs i skuggan av så kallad populärkultur. Det känns både illa och tråkigt – och så svenskt … Som tur är finns programmet kvar på
SVT Play.
Vad Tyget – en slitstark historia under en timmes sändningstid lät ana (i nog så väsentliga men på tok för korta instick) är att Sverige sitter på en otroligt kreativ textilhistoria och att det finns (och har funnits) en mängd kvinnliga formgivare som verkligen kan mäta sig med den internationella eliten. Karin Larsson och Märta Måås i alla ära – men det finns flera starka personligheter. Jag kan inte för mitt liv begripa varför man inte sänder (och gör!) flera sådana program! SVT borde direkt be Helén Elmquist göra en fortsättningsserie på minst tre program …
Vad jag såg i Paris handlade också om slitstyrka och detaljrik kreativitet: som utställningen om Madeleine Vionnet på Louvren/Musée des Arts Decoratifs (som avslutas nu till helgen, 31 januari). Fullkomligt fantastisk! Och en skönhetsupplevelse att minnas långt framöver. Vionnet (1876–1975) var en av den franska couturens skickligaste formgivare som fortfarande har en stark påverkan på dagens modedesigner – de som direkt har anknytning till Vionnet är Issey Miyake, Azzedine Alaïa, Yohji Yamamoto – men även John Galliano i sina allra bästa stunder, Haider Ackermann, Hervé Leger, Alber Elbaz.
Faktum är att Vionnet ofta nämns som referens i kreatörskretsar, där yrkesskicklighet är mycket viktigare för inspirationen än att följa mode. Det är mycket därför Vionnet är ganska okänd för en större allmänhet, men i modekretsar måste man också erkänna att Vionnet betytt minst lika mycket för ”den kvinnliga kroppens befrielse” som Chanels rationella klädtänkande. Vionnet var viktig på 1910–20-talet därför att hon gjorde aftonkläder (och underkläder) som hyllade den naturliga kroppens former och alltså inte krävde korsettering. Chanels mode handlade om vardagskläder, och att ge kvinnor samma slags frihet som män hade i sina kostymer.
Vionnet var de enkla skärningarnas och de subtila detaljernas mästare, hon var ett tekniskt geni och otroligt skicklig i att variera grundformer – vilket gör hennes plagg sevärda: det är riktigt, riktigt märkligt vad ”modernt” och samtida hennes mode från 20–30-talet ännu känns. Där finns flera modeller som man skulle vilja ha nu! Det var ett stort ”modeögonblick” i min smak, det handlar om kläder som verkligen tål ”ögats slitage” likaväl som god konst eller arkitektur; bland annat på grund av tidlösheten och den höga sömnadskvaliteten. Det förefaller kanske konstigt för många att man kan stå och nästan dumstirra på millimetertunna sydda stråveck som mynnar ut i tunn plissering, men jag lovar – det är just precis det som är att ”uppleva” Vionnet, och att bli alldeles lycklig över hur perfekt och vackert skickligt skrädderi kan vara. (Och att sedan tänka på hur rätt den där skräddartermen mille pinces, dvs tusen nyp eller tusen stygn, är.) I de franska tidningarna jämförde man Vionnet med Zen-läran; då förstår ni hur fint, lugnt och vackert det var …
På det etnologiska lilla muséet
Musée Dapper (35 bis rue Paul Valéry, Paris 16:e) såg jag utställningen
L’Art d’être un Homme – ”konsten att vara man” – med rituella skulpturer och dräkter från Afrika och Oceanien som driftiga upptäcksresande förde ”hem” till Frankrike så tidigt som på 1930-talet. Det är faktiskt för väl att de gjorde så: dräkterna, smyckena, hårprydnaderna osv var inte av intresse efter riterna och festerna utan kastades – och sedan gjordes nya till nästa fest. Tål att tänka på, eller hur? Det mest fantastiska på den utställningen var bland annat sex ”frisyrer” och huvudprydnader: en var gjord som en hjälm av skalbaggesköldar, en var en ”peruk” gjord av små hjorthorn, en var en verkligen chic huvudbonad gjord av kattdjurständer … Vore jag modist, dvs hattmakare, skulle jag bli helt lycklig över det utsökta hantverket. Även här kom tankarna om hur tidlösa och slitstarka vissa former är.
Ett härligt tillägg i den här utställningen är klipp från filmen L’Univers de la Sape av Héctor Mediaville och fotografen Baudouin Mouanda, som visas i det första rummet och därför blir både en introduktion och ett slags analys: för den afrikanska mannen är fortfarande sättet att klä sig viktigt.
För mig personligen var ”kronan på verket” i den här lilla kulturutflykten absolut Vionnet-utställningen. Men en nära nog lika fin upplevelse var att se
Maison Louis Carré, den villa som Alvar Aalto ritade åt konstsamlaren Louis Carré och som byggdes på 1950-talet. Det är en av de få projekt Aalto genomförde i Europa. Idag är villan museum och drivs av
Aaltostiftelsen; man kan besöka den under helgerna under vår-, sommar- och höstsäsongen. För alla som är det allra minsta intresserade av modern arkitektur är
Maison Louis Carré definitivt ”värt en omväg”. (Villan ligger kanske 40 minuters bilväg från Paris, i byn Bazoches-sur-Guyonne; det böljande landskapet är vackert och ger en fin motvikt till storstadsdjungeln.) Även i detta fall handlar det om slitstyrka och ”attention to detail”: varenda liten detalj är ritad av Aalto, och de är många och ytterst subtila. Villan som helhet är också väldigt vacker. Man behöver inte vara arkitekturstuderande för att tycka att det är intressant och mäktigt. Och så får man bli så stolt som skandinav att Louis Carré ville ge uppdraget till ”den bästa arkitekten i Europa” – men Le Corbusier ville han inte anlita.
Ett visserligen regngrått Paris gav även en annan lisa för själen … där finns ju så många
goda restauranger. En ny bekantskap var
La Gazzetta (9 rue de Cotte, Paris 12:e); en mycket ”slick” och tillbakalutat modernistisk krog som drivs av en svensk familj och vars chefskock är svensk. Även på La Gazzetta var det de små nyanserna som var upplevelsen, dvs smakbefruktningarna i fem- eller sjurättersmenyn. Portionerna var precis lagom och efter fyra rätter och två desserter var man belåten men inte övermätt.
Ni ser: att resa är att uppleva!
Under rubriken ”The plight of the green fashionista” i nyårshelgens nummer av International Herald Tribune hittar jag en mycket intressant insändarkommentar av Johanna Weiss på Boston Globe. Den handlade om hedersord och att vara plikttrogen: hur bokstavstrogen man kan och ska vara när man handlar ”ekologiskt” i modedjungeln. Johanna Weiss berättar om sin väninna som fått en vintage kaninpäls i present – och hur väninnan konfronteras med ett av dagens modedilemman. I nästan hela sitt liv hade hon inte brytt sig om pälsar, eftersom det är både grymt och onödigt. Men den här pälsen var så bedårande … så lätt … och så varm: And it was vintage. Which means that, when you think about it, the rabbits were already gone. Visst måste man jämföra den (pälsen) med alternativen – som jackan i fleece eller den gjord av PVC-plast, som bådadera är gjorda av material naturen inte kan bryta ner naturligt? Jag blev så intresserad att jag måste dela med mig av den tänkvärda lilla artikeln. Nej, jag ska inte citera den i sin helhet, bara delge väsentligheter:
It’s worth noting how much our culture has come to value the merits of green – both because people truly care about the Earth, and because caring about the Earth has grown so chic. But the actual rules of green living are surprisingly hard to navigate, not least of all when it comes to choosing clothes.
Do you want to save the animals or the planet at large? Do you focus on your outfit’s origins, or its afterlife? Do you submit to the harsh realities of the food chain? Or do you fret about the death of cows and bunnies while the planet weeps over your petroleum-based pleater?
Jag upprepar frågan: Fokuserar du på dina kläders ursprung eller deras liv efter detta?
Anti-päls-kampanjerna har varit ganska tuffa de senaste tio–femton åren, men så kom plötsligen äkta päls tillbaka på modescenen under förra året. Exempelvis kanin (som man faktiskt också äter) används som foder i kalla länder för att det är lätt och varmt. Pälsrådet i Kanada går ut med en annonskampanj som deklarerar att Fur is Green, med förklaringen att det handlar om återbruk av ett material som i slutänden också är naturligt nedbrytbart – till skillnad från de oljebaserade plastprodukter som världshaven är fulla av.
Johanna Weiss är minst lika bekymrad som jag, så hon talar med Jo Paoletti, professor vid University of Maryland, som studerat fenomenet, och flera kloka iakttagelser följer:
When it comes to fashion, it seems, everyone has to decide how and when to be cruel, where to stake her own spot on the fur-to-leather-to-meat-clean-air continuum. Ms Paoletti points ut that, however ”natural” fur may be, the fur-production process still takes a big environmental toll. But then ”greenwashing” is rampant in the fashion world today: Fabric made from bamboo is marketed as earth-friendly, but it’s chemically identical to rayon, and manufactured in a way that’s decidedly bad for the planet.
Besides, Ms Paoletti notes, you can make a bigger impact with your laundry habits than with any piece of clothing you buy – and you can also help the Earth by buying fewer clothes in general. In that context, vintage fur could either be the world’s biggest cop-out or a brilliant solution, a way to embrace recycling and luxury at once.
Den kloka Ms Jo Paoletti ger Johanna Weiss’ vän rådet att skaffa sig en brosch eller ett märke som säger ”It’s vintage” och bära det på kaninpälsen. Eftersom: Style still has a lot to do with what other people think. Men väninnan beslutar sig för att hellre säga ”it’s a fake” om någon säger något.
När jag hade läst detta drog jag mig till minnes tre olika saker.
För det första minns jag en fotografering med Margaretha Krook. Hon gillade päls, och hon hade en skitsnygg swagger i mink, som hon fick spe för en gång på semester i någon alpinsk skidort. Men då väste hon till belackarna, med bästa Mutter Courage-rösten: Dont tell anyone, but it’s fake!
För det andra minns jag kollegan Margaretha Carr, som jobbade hos oss på ELLE Interiör för flera år sedan: hon försvarade allt vad pälsar och lädervaror hette med konstaterandet att ”men djuren är ju redan döda”.
För det tredje minns jag när jag som krönikör på Damernas Värld skrev att jag tyckte (och fortfarande tycker!) att allt prat om hur förfärligt och grymt och fel det är med att bära päls var obetänksamt: att bära päls var återbruk av gammalt beprövat slag. Jag skrev att jag tyckte det var värre att bära fake-fur som är gjort att oljebaserade kemiska produkter som är icke naturligt nedbrytbara. Dessutom lade jag in en extra kommentar om att korna i Indien också återbrukas, de blir skärp, väskor, skosulor osv. Men det blev så kallad ”tittarstorm” och jag fick både brev och samtal som inte skrädde orden för vilken hemsk människa jag var som inte tänkte på de stackars pälsdjuren. Korna i Indien kommenterade ingen, inte heller petroleumprodukterna …
Jag väntar mig egentligen ingen ”läsarstorm” nu, däremot blir jag glad för kommentarer. För visst är hela resonemanget tänkvärt? Finns det anledning att bli upprörd över att man bär en gammal päls när ”givaren” redan är död? Går det att bespotta fenomenet att den uppätna kaninens päls återbrukas och blir foder? Kan man bli upprörd över att de heliga indiska korna blir skosulor? Varför blir så få upprörda över alla de plastprodukter som görs? Och varför tänker så få på att docera tvättmedel rimligt i tvättstugan? Eller: varför tänker så få på att naturprodukter, som faktiskt fårens ull är, blir renast av att vädras i frisk (nåja) luft istället för att oavbrutet tvättas med kemiska produkter och sedan centrifugeras i torktumlaren så att fibrerna bryts och slits ner? Nej: här och nu tänker jag inte gå i polemik med vad kemtvätt handlar om …
Ja, mina vänner: hur grymma ska vi vara mot Moder Jord? Eller ska vi fundera ännu ett varv på vad vintage – i andra hand och återbruk – kan betyda? Det tycker jag vi ska göra.
Det här kommer att bli min absolut kortaste blogg – eller det är nu det blir en blogg, och ett inlägg på mindre än 400 tecken. Jag önskar alla trevliga och glada och sköna helger: ta hand om er. Lev, tänk positivt och läs mycket!
Igår kväll ”begick” jag Lilla Bukowskis vintage-auktion, den som jag skrev om häromdagen. Då ansåg jag att den här sortens auktion gör Bukowskis till ett slags glamorös secondhandbutik. Och nog var det så. Jag kan också säga att det var en annorlunda form av underhållning under fyra timmar: bland annat ganska mycket fniss när jag fick hjälpa auktionsförrättaren Tom Österman med franska uttal och knepiga titlar på Hermès sidenscarves, som Parmi les fleurs je compte les heures – alltså ”jag räknar timmarna, bland blommorna”. (Jag blev inkallad som expertkommentator; men nu förstod ni också att jag gjorde annan nytta.)
Läcker sammetsklänning från Norma Kamali, utrop 800 kr, klubbad till fyndpriset 1200 kr.Snygg sammetskavaj från YSL/Rive Gauche, 70/80-tal, utrop 1500 kr, klubbad för 4400 kr. Unikt exemplar från 1929/1930, klänning från Schiaparelli, italienskan som var Chanels tuffaste konkurrent. Klubbat pris 2600 kr; a real bargain!
Fyndchanserna var riktigt många. Vilket var roligt för den som kunde gå hem med en snygg smoking-frack-kappklänning från Gaultier: bara 1300 kr, vilket var under utropet på 1500 kr. Eller vad sägs om ett par nästan nya Dior-skor för 400 kr? Och de som köpte de tre charlestonklänningarna från 1920-talet (det var riktig vintage!) kom verkligen över rariteter för småpengar: 1700 kr, 3000 kr och 3200 kr. (Alla tre hade gått för det tredubbla på auktion i London!)
Bestämde man sig för namnkunnig design och relativt nya saker kunde man absolut göra riktiga kap: en kantfransad Chanelkappa som är kanske tre år gammal gick för 13.000 kr, vilket är betydligt under butikspris. Samma sak med den sexiga lilla Hervé Leger-klänningen, med några få år på nacken, som gick för 3.200 kr – en ny s.k ”bandageklänning” kostar runt 12.000 kr hos Mrs H. Och vad sägs om en riktigt fin Biba-klänning från tidigt 70-tal, som efter ett utrop på 600 kr klubbades till 5.500 kr – ett definitivt kap. Snopet däremot att en jättevacker aftonklänning från John Galliano gick tillbaka till säljaren eftersom ingen bjöd över 400 kr.
Biba-klänning från 70-talet, utrop 600 kr, klubbat till 5500 kr; eftersom den var skänkt av Myrorna blev det ett bra bidrag till Frälsis verksamhet.Flerfärgad, franskantad Chanelkappa, troligen från 2007, utrop 3000 kr, klubbad till 13.000 kr vilket var dyraste noteringen på klädsidan.Stilig kappklänning med sidslitsar, från Gaultier, klubbades för 1300 kr strax under utropet på 1500 kr; det var ett tufft så kallat ”skambud”! Charlestonklänning i jättefin kondition, fanns tre olika, denna fyndades till 3000 kr. Ingen hit alls: rubinröd aftonklänning från John Galliano, några år gammal, utrop 2500 kr, gick tillbaka till säljaren.
Nästan spännande och lite större hets bland budgivarna blev det när några Kelly-väskor från Hermès (det fanns hela fem stycken) och Chanels klassiska rutstickade 2.55-väska ropades ut. Då steg priserna i höjden: Chanelväskan gick för 15.000 kr och en Birkin 30 (stora varianten på Kelly som döptes efter Jane Birkin) gick för 36.000 kr. Diors monogrammönstrade väskor, som det fanns alltför många av, var inte ett dugg begärliga, tyvärr inte heller Roberta di Camerinos knubbiga tantväskor. En riktigt snygg ”Muminmamman-väska” från Prada gick för endast 8.000 kr. Bästa väskköpet gjorde den dam som ropade hem ett set på sju väskor från franska Didier LaMarthe för 5.000 kr.
Svartvitt & Chanel går bra just nu: Blus & kjol från ca 1984/85, Karl Lagerfelds uppdaterade version av Cocos eget 20-talsmode, klubbad till 4200 kr. Halsband plus kartong, klubbat till 4000 kr.
Chanels 2.55-väska, döpt efter lanseringen i februari 1955, är en begärlig it-väska: utrop 4000 kr, klubbad till 15.000 kr.Liten Kelly-modell från Hermès, plus kartong, utrop 15.000 kr, klubbad till 27.000 kr. Knubbig handväska från italienska Roberta di Camerino, klubbad till 2000 kr vilket är ett riktigt bra fynd. Stilig s.k ”tantväska” (jag brukar kalla den Mumin-mamman-väska!) i lack från Prada, tidigt 2000-tal, utrop 3000 kr, klubbad till 8000 kr. Mest begärlig: Birkin från Hermès, utrop 15.000 kr, klubbad till 36.000 – här är förstås fördelen att man slipper köa ett halvår hos Hermès.
Hermèsscarvsen, varav det fanns 21 stycken plus en pouchette (liten scarf att stoppa i bröstfickan), visade sig också vara fynd: den billigaste gick för 800 kr och den dyraste, plus kartong, gick för 3.200 kr.
Vilka var det som köpte då, undrar ni nu? Några ägare av andrahandsbutiker, några prismedvetna eleganta damer och ett större antal anonyma. Det som fascinerade mig mest var att tio personer bevakade budgivningen med olika kunder över telefon.
Under det senaste året har det praktiskt taget gått inflation i att sälja Hermès-scarves på auktionshusen. Jag undrar så smått om det beror på att barnbarnen fortfarande tycker att stilen är för tantig och liksom Östermalmsaktig? Hur som helst går scarvsen till rena reapriserna. Från vänster syns: Carrousel med cirkushästar, utrop 600 kr, klubbad till 800 kr. Brides de Gala, alltså galabetsel, såldes med originalkartong för 3200 kr.
A bientot hälsar jag så, på återseende: nästa vintage-auktion hos Lilla Bukowskis blir i mars nästa år. Då hoppas jag få hälsa på bakom kulisserna.
Ganska ofta tycker jag att uttrycket vintage känns så fel när man talar om kläder och mode; ursprungligen är vintage termen för väl lagrat vin, eller cognac. Men det är numera vedertaget att även kläder kan vara ”väl lagrade” eller snarare ”väl bevarade” – det är det som det handlar om på de vintage-auktioner som förekommer både här och utomlands.
Inget fel i det. Det just jag tycker är ”fel” är hur man missbrukar ordet vintage. Det får ofta missvisande betydelse. Vad är det fel med ”secondhand”? Det var ju hur trendigt som helst och supercool på 1970-talet, som är både trendigt och cool igen. Då var man aldrig generad över det som var ”i andra hand”: tvärtom, om det hade en kort historia var det helt OK och inte behövde det förklaras på annat sätt än att ”så här är det här och nu”. Vem bryr sig? Men nu bryr man sig: nu måste man använda ord som legitimerar hur man bryr sig. Som vintage: nej, nej, det är inte som secondhand, det är mycket finare och bättre …
Missförstå mig rätt: jag kritiserar inte att välrenommerade auktionsföretag som Christies (i London) och Bukowskis (i Stockholm) auktionerar ut gamla kläder från idag etablerade designer. Det ligger lika rätt i tiden som att auktionera ut designmöbler av relativt ungt datum; det hör ihop med hur fenomenet ”moderna antikviteter” luckras upp alltmer, och det hör ihop med fenomenet att man kan göra lika bra fynd på auktioner som man kan göra hos auktoriserade antikhandlare. Den moderna antikviteten – i alla fall vad gäller möbler och exempelvis glas – innefattar numera också objekt från sent 1900-tal eller tidigt 2000-tal som är gjorda i limiterade serier eller enstaka exemplar och just därför har en exklusivitet på andrahandsmarknaden; det handlar om unika exemplar som har en chans att hamna i designhistorien och som platsar bra i samtida/nutida museisamlingar och privatsamlingar.
Allt det där är lätt att förstå. Jag har bara svårare att förstå det när det gäller kläder. För mig blir vintage-stämplingen av kläder bara intressant då det gäller riktigt utsökta exemplar av verkligen ”antika” kläder: som en klänning av Vionnet från 1920-talet, eller en aftonklänning från Balenciaga från 1950-talet. Först då handlar det om objekt lika fantastiska som Hauptbyråer, silverpjäser av Zethelius eller originalstolar av Bauhausarkitekterna. Den typen av motsvarande klädskatter är ovanliga i Sverige. OK: jag kan ha fel, det kanske är så att pågående vintage-auktioner ökar intresset för inlämnande av dyrgriparna – farmors förlovningsklänning sydd av Balenciaga!? – istället för att auktionshusen framstår som en ”bättre” andrahandsmarknad?
Dräkt i mohair från Guy Laroche, 80-tal, utrop 1500–2000 kr. Svart klänning med "lackkantningar", Courreges sent 60-tal, utrop 1200–1500 kr.
Om några dagar (15 december) har
Lilla Bukowskis en ny auktion med gamla kläder. Jag var och tittade på kläderna: visst finns där godbitar, men tyvärr tyvärr är det mesta på klädhängarna lite väl damigt eller tantigt, tycker i alla fall jag efter visst skärskådande. För tantigheten får en oändlig massa prydliga dräkter och knytblusar stå: på mig imponerar det inte särskilt mycket att de kommer från ”kända märken” som Yves Saint Laurent, Chanel eller Dior, de är likaväl lite tråkiga och kunde lika gärna fyndas i en andrahandsbutik vilken som helst. Utropspriserna ligger just på fyndnivå, runt 1500–2000 kr. För mig gör det alltså Bukowskis till en tillfällig secondhandbutik: jag börjar till och med undra om stans bättre andrahandsbutiker kör samma trick som flera antikhandlare, att man lämnar in attraktiva objekt på auktionskamrarna för att höja priserna på dem. (Man ropar alltså tillbaka det man lämnat in, men sedan kan man referera till auktionspriserna: det är så möbler av Arne Jacobsen och Alvar Aalto höjs och sänks beroende på utbud. Jämför gärna med Chanel: tack vare Chanel-filmerna som nu går på bio höjs marknadsvärdet på Chaneldräkter. Man kan alltså jämföra dräkterna med Jacobsens Myran-stolar.)
Blå polyesterklänning med plisserade ärmar, 70-tal, utrop 600–800 kr. Chanel-ensemble från mitten av 80-talet, utrop 2000 kr.
Tillbaka till Lilla Bukowskis vintage-auktion: Jag blir exempelvis förvånad över de plagg man valt för pressbilderna: en Guy Laroche-dräkt från 80-talet med glittriga knappar, en skolflickssnäll svartvit Chanel Boutique-ensemble från mitten av samma 80-tal, en svart Courrèges-klänning med slitna kantningar i konstläder och en rätt vidlyftig klänning med plisserade så kallade pingvinärmar. Courrègesklänningen (från sent 60-tal) kan väl vara kul för exempelvis Röhsska museets samlingar. Den skolflickssnälla Chanel-ensemblen är egentligen bara intressant (modehistoriskt) för att det är ett exempel på hur Karl Lagerfeld ville uppdatera Mademoiselles 20-talsidéer till vår samtid.
Jag förstår inte varför man inte istället valde att göra pressbilder med några av de godbitar som faktiskt finns i auktionsutbudet: jag hittade en jättefin liten klänning från Hervé Leger (inte gammal, troligen 90-tal men förmodligen 2000-tal, utropspris 1500 kr; plus att han är en jätteintressant designer av idag inför imorgon) som jag tio kilo yngre skulle älska att bära; jag såg en inte så tokig Biba-klänning, från 1970-talet, inlämnad av Myrorna, som fortfarande är helt bärbar men som också skulle passa in i en museisamling – och jag fingrade på en väldigt fin, draperad, knäkort sammetsklänning med gigotärmar (från Norma Kamali) som våran Hanna på redaktionen skulle göra succé i på vilken fest som helst … De här tre exemplen säger nog mer om Bukowskis som intressant andrahandsbutik, med fyndchanser, just i dagarna, än att Bukowskis håller hög kvalitet på en vintage-kläd-auktion. (Men då ska jag väl också säga så här: de kanske inte vet vad de sitter på? Idémässigt, alltså. Nivån på auktionsutbudet har höjts sedan förra auktionen, men det går att höja flera nivåer till nästa gång.)
Till sist kommer jag fram till det som är det allra som mest intressanta med att shoppa vintage eller secondhand: det är definitivt det bästa sättet att tänka ekologiskt medvetet. Det är bäst för miljön att inte köpa nytt utan att återbruka gammalt. Miljön mår bra av att vi sliter på kläder som har en kvalitativ hållbarhet. Det sätter fenomenet andrahandskläder i ett (visserligen) nygammalt perspektiv. Nog är det intressant att veta att hela hanteringen med andrahandskläder egentligen är upprinnelsen till den specialiserade boutiquen? Jodå: så är det. De första butikerna där man köpte kläder är faktiskt lumpbodarna: må så vara att det var gamla kläder, men oftast kläder som de rika och bemedlade inte orkat slita ut eftersom modet förändrat sig. Om man tänker så är förstås ”secondhand” ingenting att förakta, det är snarare så att gamla kläder blir som nya. Helt beroende på vem som bär dem och vågar vara individuell. ”Det är ju inte kläderna i sig som är intressant, utan det liv man lever i dem”, som min gamla favorit Diana Vreeland sa.
Igår kom ett pressmeddelande från Sagaform om lite nyheter. I en serie som heter SOS, likamed Snaps, Ost och Sill, finns en sillburk med lock som känns bekant. Signe Persson Melin tänker jag. ”Dekoren med färgglada fiskar och dillkvistar är inspirerade av 50-talet men Björk-Forth har med varsam hand anpassat serien till den modernt nutida dukningen.”
Lite längre syns bilder av en annan nyhet, koppar och muggar Loop, formgivna av Moritz Form. Örat, hänkeln, känns ack så bekant. Här står det inget om inspirationskällan, men nog måste väl Moritz Form ha tittat på Anna Kraitz frukostkoppar?
Jag undrar: hur egen och självständig är den här formen av design?
Det är också svårt att se om det handlar om ”inspirerad av” när det finns för uppenbara likheter. Vore det förresten inte roligare att som designer hitta på något alldeles eget?
Det bästa med att vara sjuk är att man då måste ligga snällt i sängen – och det enda man kan göra är att läsa. I mitt fall blir det gärna att förena nytta med nöje. Jag läser ju både sådant som kan komma tidningen (eller numera bloggen) till nytta och som jag själv tycker är roligt att läsa. En lättare halsfluss innebar att jag avslutade en bok och läste ut en ny bok. Alltså kommer här lite fler lästips – och tips på hårda paket till jul.
Foto: Alvar Aalto Foundation
En av de verkliga tungviktarna i designvärlden är Alvar Aalto (1898–1976). Han behöver nog ingen närmare presentation; både hans arkitektur och hans möbler för Artek gjorde honom till en av Finlands och världens största modernister. Det är roligt att läsa om Aalto, som allra bäst när Göran Schildt (1917–2009) skriver om honom. Göran Schildt blev så småningom vän med Aalto och Aalto-specialist – och skrev flera böcker om Aalto. Vilket inte var helt lätt, eftersom Aalto inte tyckte om att bli intervjuad och inspelad på band – vilket berättas om i Alvar Aalto, en levnadsteckning (utgiven av Alvar Aalto Museet 2007) som är Göran Schildts Aalto-trilogi i en enda volym. En nätt liten tegelsten på 772 läsvärda sidor. Nu handlar boken förstås mest om Aaltos livsverk, men nog får man fina glimtar av vem privatpersonen Aalto också var. En levnadsglad charmör, en damernas riddare, en gudabenådad berättare och föreläsare som man väldigt gärna skulle ha velat träffa. Min favorithistoria om honom finns tyvärr inte med i boken: det påstås att grundandet av Artek kom till därför att Aalto tyckte att Maire Gullichsen hade så snygga ben. De blev vänner; han gjorde sina fantastiska möbler och han ritade fantastiska Villa Mairea åt paret Gullichsen.
En annan av mina favoriter är Coco Chanel. En bläddervänlig och snygg liten bok om henne är
Mademoiselle, utgiven på Steidl i år. Boken är gjord i samarbete med Karl Lagerfeld (vars egna böcker också ges ut av Steidl) och med bilder som Douglas Kirkland tog sommaren 1962. Jag tror att bilderna egentligen gjordes för ett reportage, för jag har sett flera av dem i amerikanska tidningar. Kirkland var ung och charmerande; Mademoiselle, som trivdes utmärkt i unga mäns sällskap, slog i sin tur på charmen och visar sig från sin bästa sida, både leende och lekfull. Det är från den här fotosejouren bilden av Chanel liggande i sin honungsfärgade mockasoffa kommer. Som Lagerfeld skriver i förordet: det här är inte bilder av en äldre kvinna, det här är bilder av den charmerande ålderslösa Coco. Jag hittade förstås boken på
Amazon.
Omslagsfoto: Signe Persson Melin, som var Konstfackskompis på 1940-talet
En delvis ny bekantskap är Gunilla Lagerbielke, textilkonstnär och Konstfacks första kvinnliga rektor 1978–1990. Hennes memoarbok Salsklockan slog hundra slag (Carlssons Bokförlag) kom ut nu i höst, alldeles lagom till hennes senaste utställning på GalleriIngerMolin här i Stockholm. Jag såg utställningen nu i helgen, med utsökta broderier på stärkta linneservetter: i sig blir det ett finstilt återbruk av bilder ur familjealbumet – de flesta ”bilderna” är gjorda efter fotografier – och av de ärvda servetterna eller handdukarna. Som det anas är hemvävda, för så var bruket. Gunilla Lagerbielke skäms inte för sitt adliga ursprung, det finns ingen som helst anledning – som hon påpekar innebär det bland annat att man kan hantera kniv och gaffel och vet att ”skicka sig”, vilket är en fördel i alla sociala sammanhang. Eftersom jag själv har samma bakgrund ler jag igenkännande åt beskrivningarna av bland annat julfirandet på det lagerbielska Elfsjö (herresätet som låg alldeles nära dagens mässområde i Älvsjö, där Gunillas farföräldrar bodde); de är underbara i sin torra saklighet, som den där lilla spetsigheten att där dansade man inte alls långdans med tjänstefolket – det är sådant som roar mig, men å andra sidan tror jag att det också roar dem som vill veta hur man levde förr i vissa kretsar. Gunilla Lagerbielke är skönt osentimental i sitt sätt att berätta: har man nu (som jag) hört henne i verkligheten (hon är i högsta grad verklig!) kan man också höra hennes nära nog barska stämma och väldigt direkta sätt att uttrycka sig. Här är det inte fråga om omvägar eller småprat utan rakt på sak. Var så god: så här var det och är det. Gott att ”smaka” som läsupplevelse, tycker jag. (Känner ni nu igen ”Lagerbielke” i andra sammanhang så är det lika bra att säga varför: Gunilla Lagerbielke är glasformgivaren Erika Lagerbielkes mamma.)
À propos just den här boken måste jag bara få säga att jag tycker att det är fantastiskt när just konstnärliga människor med ett rikt (och långt) yrkesliv själva berättar sin historia. Det skapar en mycket större närkontakt, och ger förstås mera insikt. Det känns lite mera som att verkligen få träffa dem: när jag har läst en riktigt bra memoarbok – som Gunilla Lagerbielkes – vill jag gärna få just känslan av att sitta med vid bordet och intervjua personen, men bara få svaren och slippa frågorna. Att jag påstår det beror kanske på att jag faktiskt har ett yrke som gör att jag då och då gör intervjuer – de bästa blir (förstås) när man verkligen har gott om tid. Om det då också blir riktigt bra kontakt, så pass att man vill träffas igen (om det är möjligt), kan det faktiskt leda till ”samtal” som leder till bokprojekt. Eller helt enkelt blir vänskap. Med detta påstående förstod ni att jag har en del formgivare i mitt ”privata samtalsbibliotek” som jag bra gärna skulle vilja göra något mer av än en artikel. Så trist att jag aldrig hade chansen att träffa Alvar Aalto (jag har snygga ben!). Gunilla Lagerbielke skulle jag gärna vilja träffa igen.
Slutklämmen här och nu blir att jag gillar memoarer, men jag gillar också biografier som är skrivna av skribenter som verkligen lärde känna sina ”offer”. Jag lär återkomma till det.
Alldeles i början när jag skulle skriva de här blogginläggen vet jag att jag berättade att jag är stor konsument av modeböcker; att jag konsumerar den sortens litteratur som andra äter godis var väl vad jag ville påstå. Över huvud taget läser jag mycket. Jag har nästan alltid minst tre böcker på gång. En är lättviktig och lättläst, det kan vara en roman eller en biografi men är sällan en deckare; en handlar på ett eller annat sätt om design eller mode och läses portionsvis, därför att jag behöver tänka efter; den tredje boken kan vara tung och komplicerad och kan också läsas över lång tid.
Väldigt många av de böcker jag läser passar inte alltid in på boksidan i tidningen. Men jag har nu bestämt mig för att de kan passa här på bloggen. Det kanske är så att det är mitt läsande som gör att jag kan få igång en konversation på min blogg?
Ni vet förstås att regeln med hårda paket till jul är att man ska ge bort böcker man själv tycker om till människor man tycker om.
Nu i veckan kommer boken Sighsten ut i handeln. Det är pocketutgåvan (från Natur & Kultur) av boken om Sighsten Herrgård som skrevs tillsammans med Carl Otto Werkelid 1987/88 i anledning av att Sighsten ”gav aids ett ansikte i Sverige”. Att jag rekommenderar den här boken – vilket jag gör – är kanske något av nepotism. Det struntar jag i just nu eftersom den också behandlar ett mycket viktigare ämne än det att Sighsten Herrgård var en av mina allra bästa vänner. Sighsten dog i aids. Hur många som årligen dör i aids, eller som befinner sig i riskzonen därför att de är hiv-smittade, vet jag inte exakt – de senaste siffrorna från 2007 säger att 71 fall av aids rapporterats, vilket ska vara det högsta antalet sedan 1996; idag sägs ca 5000 personer leva med hiv i Sverige. Jag vet att aids fortfarande är en fruktansvärt destruktiv sjukdom som påverkar våra liv. Vi är oerhört många som har ”en Sighsten” – en kär vän eller en anhörig – i vår närhet, precis på samma vis som vi har vänner, bekanta och släktingar som kommer att dö i cancer. Men aids är lömskare än cancer. Ämnet är alltså fortfarande angeläget – och lika obekvämt som döden.
Det finns även en annan anledning att läsa boken: att den i allmänhet handlar om designern och unisexoverallens ”upptäckare”. Sighsten Herrgård var inte vem-som-helst; han satte faktiskt ”svensk modedesign” på världskartan. Sådant är viktigt att minnas – också.
Foto: Niklas Palmklint
Döda vita män, som nära nog alltid brittiskt välklädde Johan Hakelius skrivit är en väldigt rolig bok (från Atlantis) som jag också valde ut bland mina julklappsförslag i senaste numret av Elle Interiör. Två anledningar till att jag varmt rekommenderar Döda vita män är att den är så underhållande att jag skrattade högt (alldeles för mig själv) när jag läste den; sådana böcker är rena vitamininjektionen. Det andra skälet att läsa Döda vita män är ämnet, så kallad anglomani. Johan Hakelius är nära nog besatt av allt engelskt – vilket gav god anledning att skriva den här boken. Utifrån en helt underbar tankeslinga, hur 14 olika döda vita engelsmäns öden och äventyr kan sammanflätas, kommer 14 historier som är både märkliga och underhållande. Sättet att berätta känns också engelskt, i alla fall för den som är bekant med författare som Evelyn Waugh (han som skrev BridesheadRevisited, som blev underbara tv-serien En förlorad värld); Johan Hakelius äger förmågan att berätta en god historia med samma lätthet och underfundiga humor. Jag tycker så mycket om Döda vita män att jag kommer att ge boken i julklapp till många vänner! Om Sighsten Herrgård hade levt hade han fått den: vi delade läsintresset och diskuterade ingående vad vi läste – jag saknar verkligen de roliga diskussioner vi kunde ha haft just utifrån Döda vita män, om exempelvis den oefterhärmlige Stephen Tennant.
Tårtgeneralen, skriven av Filip Hammar & Fredrik Wikingsson (Albert Bonniers Förlag) är en fullkomligt sanslös roman om Hasse P som blev så upprörd när Köping (som Filip Hammar kommer från) 1984 blev utnämnd till Sveriges tråkigaste stad av Jan Guillou i tv-programmet Rekordmagazinet. Då satte Hasse P igång projektet världens längsta smörgåstårta – och kom in i Guinness rekordbok. Men det som gjorde Köping mindre tråkigt var onekligen Hasse P själv, fast det gick åt helvete för honom efter tårtan. Att det finns ett sanningsunderlag gör verkligen inte boken sämre; det bevisar snarare att verkligheten överträffar dikten.
Min favoritbokhandel är Amazon: där handlar jag nära nog alla modeböcker jag läser. Minst en gång i veckan kollar jag om det kommit något nytt, och lika ofta påminner mig Amazon att det kommit in böcker som jag kan tänkas vara road av. Bland mina senaste köp är lilla slanka The House Dress, som handlar om den så kallade hemmaklänningen – den där enkla framknäppta, kort- eller långärmade klänningen som i Sverige benämndes ”städrock”. Den blev populär i slutet av 40-talet och har gjort ganska ”erotisk” karriär i en mängd efterkrigsfilmer i Italien. Sophia Loren bar den framgångsrikt i Ettore Scolas film En alldelessärskild dag 1977 och Diane von Fürstenberg gjorde den till mode som the wrap dress, omlottklänningen, 1976. Klar underhållning för modefreaks.
Vilket härligt jobb jag har! För en liten stund sedan var jag på trerätterslunch på Le Rouge i Gamla Stan – en alldeles vanlig måndag! – i anledning att krogen delvis ska byta stil. Från och med nu kallas den Brasserie Le Rouge och byter bort ”finkrogsstämpeln” genom att i princip bryta isär den tidigare menyn och satsa på fransk brasseriemat i klassisk anda. Typ Moules Frites eller Boeuf Bourgignon eller Bouillabaisse. Man behöver inte alls äta femrättersmeny med förrätt, ost och dessert, man kan istället ta le plat du jour (dagens rätt, alltid fransk husmanskost) som kostar runt 130 kronor. Och sedan satsa på någon smaskig dessert. Dessutom ska man inte vara rädd för att bara ”slinka in”. Tvärtom: det är just en slink-in-krog Brasserie Le Rouge vill vara.
Och skulle det nu så vara att det är fullsatt så kanske man kan invänta bord genom att ta sig en drink i någon av de två barerna. Baren Le Bar, ut mot Österlånggatan, når man numera dessutom genom en trappa som går dit infrån lokalen i Brunnsgatans källarplan.
Brasserie Le Rouge på Brunnsgatan i Gamla Stan. Inredningen är tänkt att kännas som på franska 1800-talskrogar. Foto: Erik N Johansen
Le Bar hör ihop med ovanstående brasserie. Här serveras också enklare barrätter i fransk anda. Rätt adress för frankofiler! Foto: Erik N Johansen
Ja, jag vet: det låter som en PR-text. Men nu var det så att jag ville göra det här besöket på ”goa varma krogen” som en del i den trendspaning jag just nu bedriver. Under den senaste månaden har jag blivit 80-talsfixerad. Men jag är inte på spaning efter den tid som flytt utan efter det som var bra och positivt med 80-talet. Dit hör faktiskt lyxinredda, tygrika kroginredningar just av den typ som Brasserie Le Rouge: det finns något både trivsamt och omhändertagande i det. Just precis vad vi behöver nu!
En annan just-nu-trend är drinkar, av den klassiska sorten som Dry Martini eller Gimlet eller Tom Collins. Minsann: det visar sig vara precis det barmästaren i Le Bar vill satsa på. Han är inte ensam: jag vet att det är stor efterfrågan på cocktails i stadens alla barer.
Fenomenet cocktail lär ha tillkommit under förbudstiden i USA: de blandade drinkarna var ett sätt att maskera spriten. Sedan, efter andra världskriget, blev cocktails ett sätt att umgås. Det fanns t.o.m speciella cocktailkläder: eftersom man står upp kunde man satsa på lustiga små cocktailhattar för damernas del. Den delen av drinkkulturen lär nog vänta på sig.
À propos Boeuf Bourgignon: det är faktiskt riktigt trendigt att satsa på långkok därhemma. Det är sofistikerad slow food. Och den där franska köttgrytan är något av det godaste som finns: googla så får ni receptet på direkten. Boeuf Bourgignon har för övrigt en stor roll i en väldigt rolig film jag såg i söndags kväll – Julie & Julia med Meryl Streep i högform i den ena av huvudrollerna. Boeuf Bourgignon – som på amerikanska uttalas Buff Bårrginjånj – är ett av de första recepten i Julia Childs berömda kokbok Mastering the Art of French Cooking som kom ut 1961. Julia introducerade faktiskt fransk matlagning och det franska köket i USA. Vägen dit var inte okomplicerad, vilket är en av historierna i filmen Julie & Julia. Att det är Meryl Streep som spelar Julia Child gör filmen oförglömlig – hon är absolut underbar, och hon låter som Julia, vilket bara det är underhållning.
Meryl Streep i rollen som Julia Child: här lagar hon omelett på Le Cordon Bleu, den anrika kockskolan. Julia Child lär ha varit en av de första kvinnliga eleverna.
PS: Ni är förstås nyfikna på vad jag fick till lunch. Blåmusselsoppa med citrongräs (läckert!), Coq au vin blanc (gott) och Ananas au Épice (ananas med kokosglass och romkaramell-kross, inte så dumt men lite sött).